nära nu
innan för varmt
tvinnade tågändar
på spolen i rummet
där allt sköljs undan
för
undan flyttades jag

till stationen med ånga
och perrong
välvda taket
under blå himmel
och kläder av militärisk sorg
ledsen och rädd
var jag barn i mannens kropp
jag var man och rikets egendom
de
bröt isär kokande hjärtan under den blå
i ångan
på perrongen
du följde bredvid,
din kjol blåste till
på den parisiska stationen
tåget förde dig kvar från mig

tillbaka gråtande rädd
men nära under värken
är du kvar där

du försvann när
staten trodde att de kunde bryta oss bort
fanns du kvar

du fanns kvar och jag fick
skrapa den sista längtan
från där
under den välvda blå
och kunde blåsa bort

och förtöja

med den tvinnade tågen

vv