en gång i lövskogen hade kråkan total koll

hon visste var tranbären fanns

hon visste när älgarna lufsade förbi

och hon visste varför ingen var uppe före alverna.

hon trivdes med detta liv så in i bomben att ingenting kunde rubba hennes dagliga göromål. hon vaknade av att hon kvittrade en glad trudelutt,	småfåglarna kallade det för kraxande och flydde skogen	lövträden sträckte på sig i morgonen
hon lekte med småfåglarna som flög in och ut mellan grenarna	de avskydde när kråkan jagade dem hysteriskt runt deras bon	vinden skakade bort alla drömmar, de föll som dagg och barkdamm
i lugnet som blev när hon var ensam kvar njöt hon av solen som smekte hennes fjädrar	de stirrade med avsmak på henne där hon satt och åmade sig i allas åsyn.	de varma strålarna fyllde hela stammen ända till nedersta rotnerven

ännu en dag av välbehag

ännu en behaglig närvaro av dagsväsen

ännu en rofylld natt bakom sig

att flyta i

i solvärmen

aha inga bär kvar . . ?	med de sista bären i magen	med en utdragen suck föll löven
kanske är det dags att leta varmare bo	blev de lite kaxigare och kom tillbaka rätt snart	aaaaggghhhhhhh, hördes förmodligen ända till byn
hon sökte alvernas uppmärksamhet	alla med? tillsammans visste de sin styrka och färdväg	träden log då de såg sin klädnad ligga i en cirkel vid fotknölarna

som skogens friskaste och snabbaste

lämnade de vidare alla små skvallrande skuggor

till elden till solen

till alvernas helande

alverna som är människan

som är tanken

som är kärleken

som är allt

hur kan någon vakna före alverna?

© Helen Pihl